Mitt finaste hjärta
14/6-01 - 31/3-11
Den mest otroliga hund som någonsin existerats lämnade oss nyligen.
Det var nästan 2 månader sedan, men jag kommer aldrig glömma sorgen när du gick bort.
Såfort jag bara skriver om dig nu, såfort jag tänker på dig, jag kan inte hjälpa att jag börjar störtlipa.
Jag kommer aldrig glömma morgonen du satt och kollade på mig, du kollade inte på min frukost utan du kollade på mig. Jag la märke till dig, pratade lite med dig, gav dig en puss och gick upp på mitt rum.
Om jag bara visste om att det var sista gången jag skulle få se dig, så hade jag gjort det så mycket annorlunda.
Din blick signalerade verkligen att det var någonting speciellt, någonting som va fel. Men jag förstod inte..
När jag kom hem från skolan säger mamma att du ligger på sjukhus.
Hon sa att det bara var för att du var ovanligt trött, så vi trodde på feber eller liknande förkylning.
Jag träffade Matilda och Ellen en stund, vi satt uppe på mitt rum och bara umgicks.
När jag gick ner och skulle hämta någonting, såg jag mamma sitta i telefonen med tårfyllda ögon.
''Dom säger att det kan vara blodcancer, men dom har inte tagit några tester än. Och isåfall ska dom försöka behandla det.''
Jag började störtlipa. Jag visste att det var slutet för min älskling, och jag umgicks aldrig med henne hela den dagen. Jag hatar mig själv för det. Känner sånna enorma skuldkänslor, vill bara ta livet av mig när jag tänker på det.
Samma kväll ringde dom tillbaka, och sa att hon behövde avlivas samma kväll.
Ellen och Matilda satt på övervåningen, medans hela min familj gick i splittror på nedervåningen. Jag har aldrig sett min pappa gråta, eller min bror, och det första jag hör när jag sitter där uppe innan jag fick reda på det var att någon skrek.
Jag fick välja om jag skulle åka med och säga hejdå eller om jag skulle stanna hemma och låta mamma och pappa göra det.
Vad valde jag? Att stanna hemma såklart. Och vafan tänkte jag då?
Samma kväll gick Matilda jag och ellen och åt pizza.
Hur kunde jag sitta där, äta en jävla pizza, medans min hund blev avlivad?
Det känns så konstigt att gå ut med en hund, även fast jag är så lycklig för att ha min Ina.
Men ingenting är detsamma. Ingenting.
Hon var inte en vanlig hund heller, hon var som en människa som inte kunde prata.
Hon slickade bort tårarna när man grät, hon hoppade på en när man var glad.
Hon var den bästa vännen jag någonsin haft, och den tiden jag spenderade under alla 10 år när jag växte upp tillsammans med henne, den tiden är guld värd.
Jag älskar dig Kajsa mitt finaste hjärta. ♥
Kommentarer
Postat av: matilda
du är så himla himla grym ibland. Och känn inga skuldkänslor! det var de som kändes bäst just då, och det är de som räknas.
du är så stark.
puss på dig min fina vän
<3
Postat av: roxanne
Jag känner igen mig så grymt mycket i den här texten! Jag var med om nästan precis samma 2007. Det var något av det värsta jag varit med om. Jag hade växt upp med min hund, Ajax, i 13 år och han betydde så mycket... han var en fantastisk hund... håller med hon som kommenterat ovanför, känn inga skuldkänslor. Tänk på alla fina minnen, de varar längre. :)
Trackback
